måndag 6 augusti 2012

Svaren på era frågor - Kampen. Att kämpa för att bli frisk och fri! (Del 3)

Kampen! Att kämpa för att bli frisk och fri.

När bestämde du verkligen för att nu jäkla ska jag börja äta och få hjälp och bli frisk?
Svar - Det var nog i april i år. Då fick jag nog och bestämde mig för att kämpa. Då sökte jag hjälp.

Åt du näringsdrycker? vad tyckte du om dom och hur länge tog du dom?
Svar - Jag tar fortfarande två näringsdrycker och ska ta dem fram till normalvikten.
I början hatade jag dem. Nu ser jag dem som en hjälp på vägen.

Hur var det att börja öka i vikt igen efter att väga så lite?
Svar - Det var såklart jobbigt. Jag fick sån ångest i början. Och jag bröt ihop.
Men på samma gång visst jag och vet hur viktigt det är att öka i vikt. Början var helt klart jobbigast!

Tror du att man helt kan bli frisk från sin ätstörning? Har du alltid trott det?
Svar - Ja det är jag övertygad om!
Nej i början fick jag för mig att jag aldrig skulle kunna det.


Hur mycket har du kvar till normalvikt?
Svar - Jag har ungefär 4 kg kvar nu.

Om du skulle träffa en kille nu, som du började gilla och kanske skulle vilja ha ett förhållande med.. Skulle du då berätta att du har en ätstörning? Skulle du berätta om allt du varit med om på grund av den?`Och (jag har läst att du skrivit att du tänkte ta livet av dig själv, tur att du inte gjorde det!), skulle du berätta det för honom?
Svar - Det skulle inte vara det första jag berättade. Men skulle det blir mer, ett förhållande eller så, hade jag helt klart berättat det. Det är en del av mitt liv ändå. Och en kille ska kunna acceptera hela mig, annars är han inget att ha va?
Jag skulle nog inte berätta historian i alla detaljer och exakt vad den gjort.
Om att jag ville ta livet av mig? Hmm, ja samma där, det har varit en del av mitt liv ju..

Vad väger du? (om det är något du vill svara på då såklart).
Svar - Jag kommer inte att skriva min vikt. Men inte för att jag skäms för den. Av en princip sak!
Hur mycket vill du väga?
Svar - Jag vill ha den vikten som är bra för just mig och min kropp.

Kände du någonsin att du ville ge upp? Att du aldrig skulle klara det. Och aldrig kunna bli frisk? Var du tvungen att bestämma dig om oc om igen? Eller är det onormalt?
Svar - Det är inte onormalt, snarare normalt!
Jag satt uppe och grät för att jag inte trodde att jag kunde bli frisk (och det var typ en månad sedan bara)!!
Jag bestämde mig för att ge upp 100 gånger om dagen, MEN jag bestämde mig för att fortsätta kämpa 101 gånger om dagen!

Saknar du ibland inte den sjukliga smalheten? Eller väger det friska livets fördelar upp alltihopa? Känner du inte att du bara vill ge upp allt ibland och återvända?
Svar - Jo, det gör jag. Ibland känns det enklare, en sig som känns lättare att gå, just för att man gått på den så många gåner.
Och jag kan sakna min "sjuka kropp", att se anorektisk ut.
Men jag har lärt mig - DET ÄR INTE VÄRT DET!
Och om man tänker efter så finns det mer fördelar med att bli frisk än att stanna i det sjuka!

Har du många vänner som stöttar dig? Eller vet dina vänner om din äs?
Svar - Ja mina närmaste vänner vet om det. Dem stöttar mig väldigt mycket!

Hur är din familj när det gäller din äs?
Svar - Jag kan tycka att min mamma är den som peppar mest och hjälper mig mest när det gäller min äs. Men min bror kan vara väldigt peppande han med, när han märker att jag mår dåligt.

Var det inte svårt att berätta allt för andra?
Svar - Jo det var det! Jag var så nervös innan, för dem skulle säga. Och såklart påverkade ätstörningen genom att säga att andra människor aldrig skulle tro det.

Tar du några mediciner?
Svar - Nej jag har inte velat göra det.

Var det inte svårt för dig att inse att du var sjuk? Förstod du liksom direkt att det du gjorde var "sjukt"? Eller hade du svårt att förstå det?
Svar - Jo det var det. Jag förnekade det för mig själv (och för alla andra som fällde kommentarer om det också för den delen). Jag kunde inte se det själv.
När jag någon påverkade så att tanken "det jag gör kanske är sjukt? Jag kankse faktiskt har problem?" viftade jag bort den och tänker att "NEJ! Det inte jag. Det kommer ju inte hända mig".

Hur ser du på att du har/är sjuk i ätstörningen nu? Är det något du tänker mycket på och kanske önskar aldrig skulle ha hänt?
Svar - Jag försöker att inte tänka på det för mycket. Eftersom jag fortfarande har ätstörda tankar så kan jag inte helt lägga det bakom mig, eftersom dem kommer. Men en dag ska det här ju ligga helt bakom mig!
Nej jag kan inte säga att jag önskar att det aldrig hänt. Visst hade det varit bra om det aldrig hänt. Men på samma gång har allt som hänt påverkat mig och gjort mig till den jag är idag.
Dessutom vill jag nu försöka göra något utav det hela, genom att försöka peppa andra.
Jag tror att det som händer i livet, händer av en orsak!




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar