No one hates me as much as I do.

Idag har varit en väldigt jobbig dag. Tyvärr.

Jag bröt ihop.
En gång i väntan på tåget. En gång ensam på mitt rum. En gång på toan hemma. En gång i köket.
Mina tankar har varit hemska. Mina tankar har varit jobbiga.
"Du är inte värd att må bättre! Livet är för värdefulla människor"
"Varför ska du äta när du redan är så stor?!"
"Du är hemsk. Du är stor. Du är äcklig. Du är väderlös. Du är hatad. Du borde hata dig själv!"
"Du är inget utan din ätstörning"

MEN TYST!
Snälla, eller inte så snälla, ätstörning! Lämna mig ifred. Gå och dö någonstans. Ingen vill ha dig här!Ätstörningen lyssnade dock inte till mina önskemål.

Jag har idag haft tankar på att ge upp. Ett antal gånger. Tyvärr.
Jag har tänkt att:
"Jag kommer aldrig bli frisk! Jag kommer må dåligt i resten av mitt liv".
Så känns det. Som att ätstörningen aldrig kommer lämna mig ifred.

Jag tänkte tankar:
"Men tänk om jag inte bli lycklig även om jag kämpar?"
"Men tänk om jag inte är värd mat? Tänk om jag inte är värd livet?"
" Jag vill kunna vara nöjd med mig själv, det kommer jag inte göra förrens jag slutar äta".
"JAG HATAR MIG SJÄLV! Om jag slutar äta kan jag nog tycka om mig själv, lite mer."

Värst av allt så tänkte jag "Jag vill inte leva med en ätstörning. Men det finns ingen utväg. För mig."

Men nu när jag tänker efter..
Jag är ju inte lycklig nu? Så antingen göra ett försök till att bli lyckligare eller aldrig bli lycklig?
Alla är värda mat. Till och med jag.
Jag föddes ju? Då är jag värd att leva.
Jag kommer aldrig bli nöjd med mig själv, inte när jag inte äter. Desto mindre jag äter desto mer hatar jag mig själv.

Jag mår skit dåligt.
Just nu tror jag inte att jag kan bli frisk. Men jag hoppas och vill såklart det.
Därför kämpar jag vidare. I hopp om att det ska bli frisk och lycklig en dag.
Jag kämpar för att, det här är inget liv. Det jag gör nu - är inte att leva.

Jag hoppas på en bättre dag imorgon.
Kram och sluta aldrig kämpa!