måndag 7 maj 2012

Min historia genom en ätstörning som ännu inte nått sitt slut. I skrivna ord.


Hur hamnade jag här?
Vad var det som gjorde att jag fick dessa ätstörda tankar?
En bra fråga. Som egentligen är svår att sätta svar på.

Men jag tänkte ta er igenom min "Historia igenom en ätstörning" så gott jag kan.
Så nu får en liten bild av varför jag är här, där jag är idag.

Jag har alltid varit hård mot mig själv, ställt höga krav på mig själv och har aldrig haft en särskitl hög självklänsla.
Men jag kunde ändå få det att funka något sådär, fram tills jag var ungefär 15.

Plötsligt började jag känna mig väderlös.
Jag var inte bra på någonting.
Jag hatade mitt utseende.
Jag kunde inte påverka livet och det störde mig.
Jag började tänka för mycket, tror jag.

"DU ÄR VÄDERLÖS! Inte värd att äta! Inte ens lite!"
Plötsligt kom denna tanke in i mitt huvud, hade jag tänkt detta? Det kändes som att det var någon annan som tänkt det år mig. Tanken fortsatte.
"Men kom. Ta min hand. Jag vill hjälpa dig. Med min hjälp blir du vacker. Bra, nej bäst. Du blir perfekt. Vi ska kontrollera livet, du och jag."
Oh, det där lät ju bra. Tyckte jag då.
"Det enda du behöver göra är att lyssna på mig och lyda mig. Allitd. ALLTID!"
Okej tänkte jag, vad kunde jag förlora?
Om jag bara hade kunnat se - hur mycket jag skulle förlora på det hela.
Förlora det riktiga livet och förlora massa glädje.

Det började enkelt. Ta bort godis, kakor, läsk, skräpmat och andra onyttigheter.
"Du är duktig, men du kan bättre"
Tog bort mer och mer på mina måltider.
"Bra. Men du är fortfarande väderlös och inte i närheten av att vara värd att äta".

Hur skulle jag bli värd att äta? Jag saknade ju maten ändå.
Plugga mer i skolan - hjälpte inte.
Träna mer (och lite sjukligt) - hjälpte inte.
"Det finns bara ett sätt. Ta bort mer mat."
Desto mer jag tog bort, desto mindre värd blev jag den.

Vintern 2010 hade det börjat synas ganska väl att jag gått ner i vikt.
Men jag hade ju inte gått ner tillräckligt. Jag vägde mer än vad jag var värd. Sa min ätstörning til mig i alla fall.

Min mamma märkte det våren 2011 och konfronterade mig.
Plötsligt var det kontakt med skolsyster, kurator och en dietist.
"Dem vill dig illa! Du är inte sjuk! Bara i kontroll över ditt liv".
Så jag ljög. Jag sa till alla att jag mådde bra och dem trodde mig.

Men sommaren 2011 bestämde jag mig för att äta lite mer och gå upp i vikt.
Jag vill flytta till ett studentkorridor när jag börjdae gymnasiet.
För att få göra det var jag tvungen att gå upp lite i vikt.
Så jag gick upp typ ett kg.
Jag gick inte upp för min egen skull, tyvärr.

Hösten 2011 mådde jag bra. Jag åt lite mer, hade mer energi och träffade massa vänner osv.

"Du vet att du inte är värd det här va? Du är inte värd att vara lycklig. DU ÄR VÄDERLÖS"
Med dessa tankar ständigt rullande i huvudet började jag inse att - dem har rätt-
"Ta min hand. Jag ska hjälpa dig blir mindre väderlös. MEN JAG ÄR BESVIKEN PÅ DIG! Och du måste jobba hårdare den här gången".
Vad har jag att fölora på det hela, tänkte jag ännu en gång.
Om jag bara hade vetat.

Jag tog bort all onyttigt.
Jag tog bort varma maträtter.
Jag åt inte alla mål. Och när jag åt - åt jag inte mycket.
Jag tränade i smyg, igen.

Till julen 2011, hade jag gått ner mycket i vikt igen. (Men jag dolde det med stora kläder och så).

Men den här gången påverkades jag mer.
Jag åt mindre än förra gången. Jag påverkades mer psykiskt och fysiskt.
Jag kunde inte sova.
Jag ville inte träffa människor längre.
HATADE MIG SJÄLV!
Fick panik och visste inte vad jag skulle göra ibland.
Jag kunde inte förstå vilka tankar som var mina och vilka som var min ätstörnings.
Jag tappade kontakt med mina känslor.
Jag blev trött av att gå en runda på 5 minuter (men gjorde jag mer än det ändå).
Jag ville inte leva mer. Jag orkade inte leva mer.

Det kändes som att jag skrek inombords. "HJÄLP MIG"!
Men ätstörning sa till mig att sluta - jag behövde inte hjälp - folk skulle skratta åt mig om jag berättade.

För ett par månader sedan när jag inte längre orkade någonting och tänkte
"Jag kan inte leva såhär, men det finns ingen annan väg. Jag vill inte vara här mer. Låt mig försvinna".

Då ringde jag min mamma och flyttade hem igen samma eftermiddag.
Vi tog kontakt med ABC.


Jag har fortfarande svårt att äta.
Jag får ofta panik och vet inte vad jag ska göra.
Jag har stakr deprimerade tankar.
Ibland vill jag fortfarande försvinna.

Jag har slösat bort en del tid på mitt.
Jag har tappat bort mig själv.
Jag har berövat mig mycket glädje och lycka.

Men jag har börjat en vandring.
Jag har vågat söka hjälp och jag har erkännt mitt problem.
Jag har börjat kämpa.
Jag har fått ett litet uns av hopp i mig.

Hoppas ni orkade läsa och fick en liten bild av min ätstörning historia.
Svarar på lite frågor imorgon.

KRAM!

8 kommentarer:

  1. Jag går oxå på ABC i Kalmar, kanske vi har setts nångång då? ;)

    SvaraRadera
  2. Önskar dig all lycka till!
    Kämpa på så kommer du lyckas :) kram

    SvaraRadera
  3. Fredrik Hatten8 maj 2012 11:50

    Jag visste att du överdrev som vi alla kan göra när du sagt att det alltid är bra, men visste inte det var så illa. Imponerande att du nu ställer dig emot det!!

    SvaraRadera
  4. En liten vän.8 maj 2012 12:39

    Jasmine, du är en underbar person. Du är älskad av många ska du veta!
    Du är värd så mycket mer än en ätstörning och jag är glad att du börjat kämpa.
    Skickar dig hundratals med kramar.

    SvaraRadera
  5. Sv: tack så mycket! :) vad glad jag blir!

    Ha en bra tisdag! hur mår du idag?
    kram

    SvaraRadera
  6. Jag tror på dig, du klarar det här! Du är så otroligt inspirerande! Kram och pepp!

    SvaraRadera
  7. Jo jag har haft en okej dag! Tack så mycket:D
    Jag måste fråga, på din profil har du skrivit att du inte är ätstörd men har ätstörda tankar, vad menar du med det?
    Sen så tycker jag att du är så stark som vågade ta hjälpen! Jag tror på dig och du kommer att fixa det här!

    SvaraRadera