torsdag 20 september 2012

En tanke som bara ploppar upp.

Idag satt jag och hatade bussar och lyssnade på musik på alldeles för hög volym i mina rosa hörlurar.
Allt för att tysta bort det skrikande barnet bakom mig.
Och den sura tanten som tjatar på sin gubbe om att hon inte ville åka buss.


Men så ploppade en liten tanke upp.
Den lät någonting såhär:

Tänk vad många människor vi ser varje dag, utan att faktiskt se.
Vi ser en kropp. En manlig, en kvinnlig, en pojkes eller en flickas.
Vi ser några kläder. Ett par skor.
En frisyr, en hårfärg eller ibland en mössa eller en hatt.
Vi ser att dem går, sitter, pratar i telefon, ler, pluggar, sover, pratar med en vän osv..
Vi ser en kropp - ett utseende.

Men vi ser dem ändå inte.
Vi ser en person - men ändå inte en person

Vi ser dem i en sekund, en minut kanske ser vi dem i timmar.
Men på samma gång lyckas vi missa dem i en sekund, en minut och kanske i timmar.

Sen tänkte jag.
Tänk vad många människor som ser mig varje dag utan att faktiskt se mig.
En kropp. Några kläder. Ett par skor. En frisyr eller snarare ett ruffs.
Sittande. Gående. Springande. Leende. Glad. Skrattade. Då och då sur.
Pratande. Ensam. Tillsammans med andra. Trött. Pigg.

Ett utseende. En person - men ändå inte en person.

Dem ser mig i en sekund, i minuter och ja kanske till och med i timmar.
Men på samma gång missar folk mig i en sekund, i en minut eller ja till och med i timmar.

Sådär tänkte jag på min långa bussresa och tågresa hem.
En tanke som kanske inte betyder något för mänskligheten. Men för mig gjorde den nog det, på något konstigt vis.

3 kommentarer:

  1. Tycker det var en rätt fin, konstig men ändå intressant tanke. Jag gillar den tanken.

    SvaraRadera
  2. Så sant... Vi finns med i så många personers tillvaro varje dag och utgör en del av ordet "människor" för dem, men de ser inte alltid OSS.

    SvaraRadera