Ett brev till mig själv.

Kära Jasmine!

Du är faktiskt en underbar person, du är lika mycket värd som alla andra.
Ibland undrar jag varför du glömmer bort det hela tiden.

Du är bättre än vad du ser. Du är starkare än vad du tror. Du är modigare än du vågar hoppas.
För du gör så mycket bra. För dig själv och för andra.
För du kämpar varje dag. Du tog upp kampen du trodde var omöjlig att vinna. Du ger aldrig upp.
För du vågade. Du vågade gå emot ätstörning och du vågade ta emot ångest och hårda ord. Du vågade ge ditt allt i det du trodde på.

Det finns många människor där ute som faktiskt tycker om dig, som vill umgås med dig. Människor som du får att skratta, le och som du lyssnar på när dem behöver det.
Du är omtyckt, våga se det.

Du kanske inte är den smartaste i världen, kanske är du rätt jobbig, lite för energisk, nördig, kanske är du konstig  och irriterande då och då.
Men vad spelar det för roll? Du är du! Människor som spelar roll kommer att älska dig ändå!

Och det här med utseende. Du kanske inte är den vackraste någonsin.
Du kanske inte är det som  får alla att kolla på dig. Kanske är du inte den som har "det där" i ditt utseende.
Men du vacker på ditt eget sätt.
Alla de där bristerna du ser när du kollar i spegeln, ser bara du.
Du är vacker, på ditt sätt.


Jasmine.
Jag vill att du ska veta att jag förlåter dig.
Förlåter dig för att du blint lyssnade på en ätstörning i alldeles för lång tid.
Förlåter dig för att du förstörde din kropp och bröt sönder dig själv bit för bit.

Jag förlåter dig för att du tillät dig själv luras av sviniga killar. Jag förlåter dig för att du beskyllde dig själv för att dem vara sviniga mot dig.

Jag förlåter dig för allt du missade, för det kan du ta igen nu!

Jag förlåter dig för att du tänkte ta ditt liv. Jag förlåter dig för att du inte såg någon annan utväg just då.

Du är förlåten av den viktigaste människan i ditt liv.
DU är förlåten av dig själv.