Vägen mot livet. Mot lyckan. Mot friheten.
När vi överkommer våra rädslor så fortsätter vi framåt.
Starkare och visare inom oss själva.
Visst är vi alla rädda. För något.
Kanske för en spindlar. Kanske för höjder. Kanske för att bli ensama. Kanske för ormar. Kanske för att flyga. Kanske för att säga vad vi tycker.
Kanske och antagligen är vi rädda för många saker.
Jag är rädd.
För en del saker, såklart.
Jag är livrädd för att kliva upp på vågen.
Jag stirrar ner på den kalla, lilla, nummervisande och hemska uppfinning som ligger där på golvet.
Höger fot på, vänster fot på. Jag blundar. Ett par nummer blinkar fram.
Det är dessa nummer jag är livrädd för, om den kalla, lilla och hemska uppfinning visat något annat, typ vädret, datum eller skostorlek, då hade jag inte varit rädd.
Då hade jag gärna hoppat upp och kollat ner på den.
Men nu, nu visar den något annat.
Den visar något, något som ett svart moln i mitt huvud övertygat mig om är livsviktgt.
Något som ett svart moln i mitt huvud övertygat mig om visar ett värde.
Något som ett svart moln i mitt huvud övertygat mig om ska vara så lågt som möjligt.
En dag sa någon sanningen till mig.
Sanningen om att det snarare är viktigare att den visar uppåt.
Att den ska ligga på en "normal vikt" så att kroppen ska fungera.
Det är inte alls ett värde, det är inget man sak fundera så mycket om.
Plötsligt vet man inte vad som är ut eller in. Vad som är rätt eller fel. Bra eller dåligt.
Förrvirring.
När man försöker lyssna på andra, dem utanför sina egan tankar.
När man helt plötsligt ska få de där siffrorna att bli högre.
Rädlsan.
Rädslan över att siffrorna ska ha blivit högre.
Rädslan över att siffrorna ska ha sjunkit.
Glädjen över att vara närmare sitt mål.
Men den inbillade glädjen av att siffrorna gått ner, varför finns den kvar?
Jag kliver upp på den kalla, lila, nummervisande och hemska uppfinning.
Blundar. Öppnar ett öga, öppnar det andra.
Siffrorna blinkar där.
Jag gråter. Vad den än visar så gråter jag.
De där siffrorna, dem skrämmer mig.
Min största rädlsa.
Men rädsla är inger annat än ett hínder som står på vägen. Vägen mot livet. Mot lyckan. Mot firheten.
När vi överkommer våra rädslor så fortsätter vi framåt.
Starkare och visare inom oss själva.
Sv: tack fina du. Jag hoppas det var okej att jag lånade texten, den är så otroligt fint skriven och går verkligen rakt in i hjärtat. Brukar plocka fram den och läsa om och om och om igen när kvällsångestmörkret kommer, klamra mig fast vid den när allt runt omkring suddas ut. Kram <3
SvaraRaderaDet där är ju så sant som du fick sagt till dig, om vågen och sifforna, men jag hur starkt det kan vara... allt det där kring kilon och sånt. Men jag vet att det går att bli frisk och fri. Jag tvivlade, men det går.
SvaraRaderaVar har du hittat de där bilderna på vågarna med texter till?
varenda ord är så sjukt tagande! riktigt sant, verkligen. <3
SvaraRaderaSå sant, att man ska känna sådan rädsla och inte tycka om sin kropp tills man mår så här dåligt är helt FEL, det är så FEL!!
SvaraRaderaMen nu när jag börjar gå upp igen brukar jag tänka: "tanken ifrån början (innan anorexin) var att bli hälsosam, det sa jag bli nu en gång för alla äta och träna normalt, om ens träna. Men jag vill må bra!
Hur mår du för tillfället? <3
Kram!
Ursäkta svordom, men så *jääkla* bra ord. Alltså verkligen. Åh.
SvaraRaderaDet här låter och känns helt fel att säga, men - det känns också så himla bra att se att det finns fler än bara jag här ute som lider eller har lidit av denna mardröm. Bloggen betyder. Jag har egentligen hur mycket som helst jag skulle kunna fråga om, för jag har aldrig pratat med någon annan som också lider av det.
Kram
(skriver till min mail för att va kontaktbar, om du sulle vilja svara lr så -matilda_sodergren@hotmail.com
PS, jag måste säga att du verkar vara en riktigt stark tjej!)
Gud vad bra skrivet!! Det stämmer så himla bra.
SvaraRadera