torsdag 8 november 2012

Hur ser människor på sina kroppar?

Mycket tankar i mitt huvud nu. Har inte sovit jätte bra de senaste nätterna.
Och då har jag haft tid till stt fundera..
Och en tanke som jag haft i mitt liv huvud, som jag faktiskt funderar en del på.


Hur ser "vanliga" människor på sina kroppar?!
Hur ser människor som inte har en ätstörning på sin kropp?

För bullshita inte mig om att ni inte tänker på vikt och storlekar och sånt där..
Det är ju det som fyller skit tidningar och pratas om på tv.
Men på något sätt kan ni hantera det på en bra nivå..

Och jag kommer inte ihåg hur jag såg på min kropp då?!
Det var för länge sedan jag inte hade en ätstörning.. Hur såg jag på min kropp då?
Jag minns inte ens, några tankar om den då.

Hur kommer jag se på min kropp, när jag blir frisk?

Hur skiter man fullständigt i siffran på vågen, alltså verkligen skiter i den. Skiter i om den visar ner, upp eller likadant.
Och väger man sig ens? Och varför då i så fall?

Kollar man sig i spegeln och tycker om det man ser?
Jag vet ju att man ser sin kropp vad den verkligen är.
Men betyder det att man tycker om och älskar den?

Jag menar jag älskar min kropp för allt den gör för mig.
Men vissa dagar så kan jag inte kolla mig i spegeln utan att må dåligt, typ..

Skiter man fullständigt i det där med mat, tänker man inte alls på det?
Äter man bara utan en tanke, äter man när man är hungrig och sugen på. Lägger man inte en liten tanke på det där? Bara äter?

Jag vill ha det så. Det vill jag verkligen.
Jag vill skita i siffran på vågen - jag vill inte ens väga mig.
Jag vill titta in i spegeln med accepterande och glädjande blick "Det där är jag, och jag ser okej ut".
Jag vill inte tänka när jag äter, jag vill inte tänka på det.
Jag vill inte ha ångest över min kropp eller över mat. ALDRIG MER!

Men blir det så, någonsin?

Så hur ser människor som inte varit sjuka i en ätstörning på sina kroppar.

Jag undrar.

4 kommentarer:

  1. det är en mycket bra fråga.. jag håller med dig om att jag inte heller minns hur jag såg på min kropp innan ätstörningen. jag är rädd för att man inte kommer att kunna acceptera sin kropp fullt ut. jag tror att de friska tänker som oss ibland men det är bara en tanke som sedan försvinner från deras huvud. folk tränar och tänker ofta på vad dem äter.. men som du säger, dem kan acceptera det på ett annat sätt än vad vi har kunnat göra.
    det är en bra fråga som är väldigt svår att veta svaret på!

    SvaraRadera
  2. En bra fråga. Innan jag blev sjuk så tänkte jag i princip aldrig på min kropp. Det minns jag. Jag tänkte aldrig på mig själv som varken tjock eller smal. Bara normal. Jag tror att efter en ätstörning är det väldigt svårt att ta sig tillbaka dit där man var förut, men man kan nog lära sig att acceptera sin kropp trots att man inte är pinn smal.

    SvaraRadera
  3. Sånt undrar jag med. Rätt ofta.
    Men jag tror faktiskt inte att man helt kan få den där normala bilden av sig själv igen. Tyvärr.

    SvaraRadera
  4. Jag har ju någon form av ätstörning nu (som jag kämpar med att ta mig ur!!), men ditt inlägg fick mig att tänka efter hur det var förut, när jag var i tonåren (är 21 år nu).

    Mat var ingenting som upptog mina tankar. Jag åt det jag kände för just för stunden, till frukost, lunch och middag. Inget matplanerande. Var jag ute någonstans med en vän var det inga problem att glida in på ett café och ta en spontansemla eller köpa en glass i affären. Utan tanke, alltså. När jag var hungrig eller sugen. Dock var jag väl aldrig nöjd med min kropp.

    Jag SKA tillbaka dit, till ett liv där mat inte är någon big deal, där hungerkänslor, mättnad och sug får bestämma och vikten inte är viktig...!

    Och jag är på god väg dit.

    :)

    SvaraRadera