Känner någon verkligen mig?

Cause they don't even know you
All they see is scars
They don't see the angel
Living in your heart

Let them find the real you
Buried deep within
Let them know with all you've got
That you are not your skin

 

En låt som började spelas i mina hörlurar. En låt som fick mig att fälla en, nej två - eller kanske till och med tre tårar. Dem rann ner för mina kinder.

För precis sådär har det ju känts ett tag. Som att jag har massor av underbara människor omkring mig. Nära vänner, vänner, gamla vänner, nya vänner, bekannta, familj, släkt.

Dem ser mig. Dem känner mig till en vis del.

Men samtidigt känner dem mig inte. Ingen känner mig verkligen på riktigt. Det finns personer som är i närheten till det, men ändå inte riktigt.

Inte för att dem inte vill, utan för att jag inte tillåter dem.

 

Jag grubblar alldeles för mycket. Och om folk hörde mina tankar skulle dem springa långt långt bort.

I can't blame them.

 

Ibland tänker jag att folk vore bättre av utan mig. Men på ett annat sätt har jag förstått att människor ändå tycker om mig. Hur, ja du något jag faktiskt inte tänker grubbla om utan bara vara glad för.

Därför skulle jag aldrig vilja såra dem. Jag älskar dessa människor och bryr mig om dem.

 

En dag ska verkligen någon få lära känna mig. Helt och hållet.

Inte idag, inte imorgon, inte om en vecka, antagligen inte om ett år. Men en dag. En vacker dag. Eller en regning dag.

När och vem den där personen kommer vara. Det tänker jag inte fundera över.

Men en dag.

 

Men jag vet inte, behöver folk verkligen ta del av mina många tankar? Av mina funderingar? Min grubblerier?

Min ångest? Anorexin? Nedstämdheten? Meningslösheten och hopplösheten?

Behöver någon verkligen få veta vilken jobbig och alldeles för komplicerad person jag verkligen kan vara?

 

Jag vet faktiskt inte.