fredag 19 oktober 2012

Don't fall down in the big, great hole.

Jag går. Jag vandrar. Jag är på väg.
Ner för gatan.
Det finns ett stort hål.
Jag ser det inte, så jag faller.
Det är mörkt.
Det är hopplöst.
Det tar lång tid för mig att hitta en väg upp och ut från hålet.
Men det är inte mitt fel.

Jag går. Jag vandrar. Jag är på väg.
Ner för samma gata.
Det finns ett hål.
Jag ser det inte, så jag faller.
Det är mörkt.
Det är hopplöst.
Det tar lång tid för mig att hitta en väg upp och ut från hålet.
Det är fortfarande inte mitt fel.

Jag går. Jag vadnrar. Jag är på väg.
Ner för en gata.
Jag springer mot hålet och hoppar i.
Jag har saknat det. Jag vill vara där.
Det är mörkt.
Det är hopplöst.
Jag stannar i hålet.
Någon tar tag i mig och släpar mig upp.
Jag skriker.
Jag vill inte.

Jag går. Jag vandra. Jag är på väg.
Ner för en gata.
Jag kan se det. Men jag faller i.
Det har blivit en vana.
Det är mörkt.
Det är hopplöst.
Men jag har varit här förut, jag vet vägen ut.
Det är mitt fel.

Jag går. Jag vandrar. Jag är på väg.
Ner för en gata.
Det finns ett stort hål.
Jag ställer mig och kollar.
Jag går runt hålet.

Jag går. Jag vandrar. Jag är på väg.
Jag börjar gå en ny och ännu inte nedstampad väg.




3 kommentarer:

  1. Åååååh, detta är det bästa, och mest sanna och mest passande till mitt liv just nu som jag läst på länge! Du är fantastisk!

    SvaraRadera
  2. Du ska bara veta vad jag fastnade för dom här raderna. Det här måste vara min absoluta favorit bland alla dina texter. Jag blev riktigt tagen. Den berörde mig så starkt, så starkt. Klockrent. Jag förstår dig <3

    SvaraRadera